I den bästa av världar är alla människor snälla och allt vi gör lyckas vi med.Tyvärr lever vi inte i den världen men det finns ljusglimtar och dom måste vi ta vara på.

Som uppfödare blir det tyvärr motgångar ibland.Men även glada stunder och dom får man plocka fram när det känns tungt.

Dumma och avundsjuka människor ska man stänga öronen för.

Att vara rädd om sina vänner är verkligen viktigt så har du en god vän glöm inte att tala om hur mycket han/hon betyder för dig.

De goa vännerna man har gör man orkar gå vidare, Alla fina ord man får från köpare gör man blir stark, All kärlek en katt ger gör man blir stark, de ljuger aldrig, de sviker aldrig, och de finns där då du är ledsen. Att få se alal deras avkommor växa upp, få följa dem på vägen är Lycka Man lär sig undvika elaka kommentarer mer o mer fråm andra uppfödare, den som vet bäst om sin uppfödning är ju faktiskt man själv. De finns så underbara uppfödare, de som ställer upp o tröstar, vem kan man lita på? ja! detta är den svåraste biten.

Kan hålla med dig på detta du Marita skriver.

Som i påsk vecka ringde sk vänner till oss och fråga satt om vi har köpt katt från Ryssland eller Usa.

Vad har de med det att göra.

Men eftersom här på listan är folk som umgås med de som ringde kan de tala om för de att vi kommer inte att ta in fler katter.

Ni här vet inte om hela historian på syskonparet vi köpte in.

Men här skickadet mail, telefon gick igång, folk och fä ställde sig på kö för att få kattungar. Men hallå det ÄR ett syskompar och de ska inte paras.

Varför kan inte folk sköta sig själva och skita i andra.

Vi som håller på med uppfödning i alla de olika djur raserna HAR ett intress och de är våra djur. Sen vad som händer i ens privat liv har väl ingen med att göra. Det är djuren vi har tillsammans och inget annat.

Mvh

Cobby Luck / Yvonné

#3 Visst är det tråkigt, man blir ju både ledsen å arg.
Varför kan man inte bara stötta varandra igenom allt tänk så mycker bättre allt hade varit då..

Suck…Marita…det låter som det har hänt nåt

o vem/vilka man kan lita på DET KÄNNER MAN I MAGEN

men det är inte sååå många…men dem andra…kan man ju ha som vänner men inte dela allting med
människor är så olika..o man kan ha så olika förhållanden till dem
jag har en vän som jag vet skulle göra "nästan allt" för mig..o jag för henne…men jag skulle aldrig dela mina hemligeter med henne

sen finns det ju de som man vet håller tyst om hemligheten..men som kanske inte går hela vägen för din skull i övrigt

så man kan "ha de" till  olika saker..precis som de har dig/mig till olika saker
så alla har kanske nåt att ge..
om man bara vet vilka fallgropar man ska hålla utkik för

#5 Nej här har det inte hänt något Annki

men jag kände bara att jag skulle vilja ta upp detta ämnet för det finns ju där å ligger där och många har det väldigt jobbigt.

Jag har några vänner som jag pratar med, sedan har jag en ny vän som jag hoppas på..=)

Nya vänner få man ofta men riktiga vänner dom är få.

Kram till alla mina vänner.

Javisst är det tyvärr "vänner" som sviker. det har hänt mig mig, även människor som jag har kallat familj. Och det gör en så ledsen. Men att få den där kniven i ryggen är det västa som finns. Tur att katterna finns för oss och är till tröst=)

Såååå SANT allt i denna tråd är!…både på gott och ont!

Det här med att vara uppfödare är inte lätt. Vi vill gärna ha någon att dela både glädje och bekymmer med och ibland verkar det som att det inte går ihop om man inte måste öppna sig helt. Det är väl alltid bra att kunna bolla sina tankar till någon utanför familjen men det är inte detsamma som att man måste berätta alla planer man har i sitt katteri. Hur många kullar man vill ta, vilka katter man köper in och vilka katter man vill använda i olika kombinationer m.m.

Vår första kull fick vi i 2000 och det var ett misstag. Mamman gick på p-piller - föräldrarna var syskon (inavel) och deras föräldrar i sin tur var far och dotter (inavel). Snacka om en fel kull men vi tog ansvaret och tog hand om den men vilket snack det blev när folk fick veta hur det låg till.

2001 skaffade vi stamnamn och mellan 2000 och 2006 har vi haft 5 kullar. Ofta har vi fått frågan varför vi inte har tagit fler kullar. Nu i år har vi då två kullar och nu har vi fått frågan om vi ska ha storuppfödning. Det är alltså samma personer som ställt dessa frågor. Hur ska de ha det?

Det är väl bättre att var och en sköter sitt och sedan kan man väl öppna sig så mycket man vill till vem man vill.

/Yvette

känner igen mig i så mkt ni skriver. jag är en ny uppfödare. har haft två kullar sedan 2005, inte många alls. Ändå har jag märkt av mkt skitsnack och hur "tabu" det är att prata om vissa saker o inte smussla med allt. en uppfödare som är ärldig och berättar om de sjukdomar osv de haft får nästan alltid skit för det

Jag kunde inte allt när jag började, men man lär sig med åren. jag anser att man aldrig är fulllärd och det finns inget som heter "det drabbar bara andra" allt kan drabba dig också. som min fina lilla Samira som förra veckan avled i HCM hennes son var fri från det som tur var

Förra året tänkte jag sluta. Inget med aveln gick som det skulle och en tid kändes det som om jag stod upp till anklarna i döda kattungar utan att det gick att finna någon rimlig anledning. Jag tänkte:

-Nu får det vara nog!

Ett par trista händelser med kattkärringar gjorde inte saken bättre. Men jag hade goda, riktiga vänner som tröstade, stöttade mig. Som sade:

-Inte kan du lägga av! Du som lagt ner som mycket jobb! Härifrån kan det bara bli bätttre!

Lite tveksam valde jag att tro dem. Men det ångrar jag inte. Kattuppfödning är tvära kast mellan himmel och helvete. Höga berg och djupa dalar. Ibland kan svackorna bli lite väl långa och plågsamma och det är då vi behöver vänner och pepping. Inte elaka troll som gottar sig åt andras olycka.

Ja riktiga vänner det är ao i allt man gör.
Det är bara synd att trollen är fler..usch..

Huvva…troll är hemska!å jag har råkat ut för en del sådana jag med

vad bra att fler öppnar upp o vågar berätta
det är så lätt att tro att man är "ensam" när flertalet ungar dör för en man inte vet varför
man kan ju inte heller obducera alla kattungar..har man ju inte råd till
undrar hur många kattungar det generellt sett stryker med..
är det nån som har nån aning om % tal??

#14 men obduktioner ger ju inte heller alltid svar

#15..nä o det vore ju ännu värre då
att obducera o ändå inte få svar

Då jag jobbade på vet.klinik, så sa de om obduktion…att det är jättesvårt att hitta ngt…speciellt om dödsfallet inte föregåtts av sjukdomssymptom….så att de vet litet vad de ska leta efter. De utförde obduktion oftast enbart om försäkringsbolag krävde det…men som sagt, nästan aldrig de hittade ngn orsak.

Jag har själv varit med på obduktion av katt och hund…och det är svårt, för när djuret är dött…så börjar organen se annars ut än då de är levande….i färg och konsistens m.m. Så till vida man inte hittar ngn tumör el. ngt annat uppenbart, så kan man bara gissa i princip. och än svårare är det med kattungar…organen blir ju minimala i storlek. Det blir ju till att ta fram förstoringsglaset då! För vad jag vet…så gör veterinärer vanligen bara visuell obduktion.(dvs de öppnar och tittar på organen)

#14 Kanske det går göra en undersökning…där man kan skriva tex: Haft tot xxx födda ungar…x dödfödda, x dog innan leverans. Då kanske man får litet hum?

#17..jättebra info från dig
så vet man lite hur det går till vid en obduktion…jag har bara varit med på människoobduktion under vårdutbildningen
Sen är det väl oxå så att när de kollar efter vissa sjukdomar..som calici eller vad vet jag..så tar de väl prover på vissa organ eller annat…???

ska verkligen försöka att komma ihåg detta du skriver för det vore inte alls dumt att göra en sån undersökning…kanske kan ta itu med det efter utställningen i helgen

#18 Jag antar man tar de prover som går att ta(på dött djur)om misstanke finns på någon sjukdom el. likn. Men tror inte någon försäkring betalar för hur mkt prover som helst, för att få reda på en dödsorsak. Många prover skickas dessutom utomlands. Men som sagt…tror de kan utföra mera avancerade tester mm…på de stora djursjukhusen.

#19…jag vet när jag hade caliciviruset här
försäkringsbolaget skulle först inte betala för obduktionen
men när jag påtalade att det kunde vara intressant för de att få reda på vad katteriet var drabbat av..eftersom de hade ALLA mina katter försäkrade..så förstod de oxå att det vore nog det bästa…att obducera o få reda på vad det var
nu kanske just calici är lätt att hitta..jag vet inte???

#20…jag har ingen aning om hur de testar fram det. Men jättebra att de betalade för att ta reda på det. Då kan ju andra hänvisa till det. För som du påtalade, så hade det ju inte varit så kul för dem att betala ut om alla katterna hade dött i det!

Hur blir man av med Caliciviruset om man har det?

deras egna kroppar tar ju hand om det
ingen medicin hjälper ju mot detta
jag körde med azitromax ca 20 dagar …för säkerhets skull..men inte hjälpte det..(innan jag visste vad det var)
grejen är ju att man kan få friska smittbärare
o det ser man inte förrän man tar en kull
eller en ny katt flyttar in
jag hade tur o fick inte det…pust

Calici motsvarar väl ungefär ett influensavirus hos människor och eftersom det muterar så är inte vaccinen 100% mot det. Det är ganska vanligt i katterier. Finns inga avelsrestriktioner om man skulle ha calici i ett katteri och ska inte vara någon större risk för aborterade foster eller annat. Om man misstänker att man har calici i katteriet kan man vaccinera ungarna tidigare (6,9,12 veckor ) så att de får 3 vaccinationer innan de flyttar.

Detta är ungefär den info jag fick av SLU om jag kommer ihåg rätt. Skrev ner det någonstans men har slarvat bort lappen :(

Stämmer precis Ida med vaccintionerna du uppger o calici virus.