Jag har också en perser som är lite skygg. Hon kan ligga på ryggstödet i soffan men vill inte bli klappad. Springer iväg när man ska försöka klappa henne. Hon är drygt 3 år nu och har varit så här sedan vi fick hem henne vid 14 v ålder. Fick en kull ungar förra sommaren och vi trodde att hon då skulle bli mera tillgiven men icke. Så fick hon gå där och vi gjorde inga försök att röra henne och faktiskt så för någon månad sedan så jamade hon när hon satt på ryggstödet i soffan och VILLE bli klappad ja bara i 30 sek men ändå. Så ge inte upp… /Laila

En fråga: Vad är det för färg på katten?

Jag och en annan uppfödare har nämligen en något "svag" teori om att cremefärgade perser har ett lite eget temperament.

Vi har en cremehona på 5 år och hon har alltid varit knepig. Det går aldrig att ta henne utan man får alltid lura henne eller överraska henne när hon sover. Hon har något jag kallar flyktbeteende, Alltså så fort man försöker ta i henne så drar hon.

Hon fick en kull för 2 år sedan och under dräktigheten och tills ungarna var ca 10 veckor uppförde hon sig som en helt normal katt. Vi hoppades att det skulle hålla i sig men det gjorde det inte. Nu på slutet har hon börja komma självmant när vi tittat på tv och vill kela. Hon kan till och med krafsa på oss för att få uppmärksamhet. Men så fort någon av oss reser sig upp ur soffan så drar hon.

Kerstin i Umeå

Det är inte något som bara förekommer bland perser utan bland alla katter, att vissa inte är lika sociala som andra. Vid två års ålder är han inte heller helt färdigutvecklad och kan vara lite osäker. Katter som är så här brukar successivt förändras med tilltagande ålder, så när han är 10 år kanske ni har världens mest sociala katt.

Något man kan pröva är Feliway spray och se om det har någon effekt. Man kan förstås inte heller helt utesluta att han har ont någonstans (rygg, njurar) om det bara är klappandet han inte gillar.

Jag hade en egenuppfödd katt som redan som liten alltid skyggade med huvudet när man skulle smeka henne, men med åren försvann beteendet helt och hållet, så oftast är det nog medfött och inte alls förvärvat.

Med färgen har det inte att göra. Jag har sett liknande på olika färger, och mina två cremeperser är de som främst är som plåster både på mig och helt obekanta människor.

Jag skulle tro att han saknar självkänsla,han vet inte riktigt vilken roll han har här i livet.

Ett sätt att stärka en katt är om ni kan klia,smeka eller klappa honom vid rumpslutet så att han lyfter svansen högt och samtidigt tala "gosifin" med honom. Vilket av de alternativen som fungerar bäst är olika för katt och katt,det får ni prova er fram,det viktiga i det hela är just att få honom att lyfta på svansen högt så ofta ni har möjlighet. En lycklig och belåten katt håller en svans högt buren.

Det kan ta tid men det brukar ge resultat. Med tiden bör han kunna lyfta svansen själv bara genom att ni pratar "gosifin" med honom.

En katt som har dom här problemen mår också väldigt bra om de har en annan katt som är väldigt snäll,lugn,stabil och självsäker i familjen,de vill gärna ha någon att "se upp till" och som de gärna härmar,lite som en kattunge som följer sin Mor.

Jag vet inte om eran äldre fyller den uppgiften,men det kanske han gör med tiden när er yngre börjar hitta sitt "jag".

Lycka till!

Av dina två kastrater är det troligen så att den äldre är dominant och då vågar inte den yngre hävda sig, vilket troligen har att göra med både ärftliga och förvärvade erfarenheter. Flyktbeteende har med överlevnadsinstinkten att göra.

Gör som # 4 föreslår. Stärk självkänslan med träning.

Ibland har jag sett, att när de dominerande hanarna i en kull flyttat, så blir de tidigare så blyga honorna helt annorlunda och tar sin plats. Alla har sin rangordning i kullen.

Det gäller även i ett katteri. en dräktig hona eller en med ungar är alltid ranghög och då får de övriga flytta ner på skalan. Sedan omvärderas allt igen och ordningen görs upp. Så snart en annan hona är dräktig eller har ungar så görs en ny rangordning upp.

Ibland sker det med subtila blickar eller kroppshållning, utan att vi människor märker något, men ibland kan det bli morr, fräs eller tom slagsmål om någon katt inte fattar kattspråket.

För många år sedan hade jag en chinchilla hona som var väldigt skygg så snart folk kom hem, då såg man inte ett morrhår av henne. När hon var ca 5 år ändrade hon stil helt och hållet. Hon placerade sig framför TVn i vardagsrummet så att ingen skulle missa henne och hon krävde att alla skulle titta på henne och säga att hon var fin. Hon hade då varit ute och tävlat ganska mycket och vunnit många gånger, så jag undrar om hon blivit van vid uppmärksamheten.

En granne som var bonde, hade en favoritkatt i ladugården och provade att tävla henne en gång på ett klubbmästerskap. Hon var sköldpadd tigré vit. Hon hade aldrig varit inomhus förr men gick i lådan som om hon aldrig gjort annat. Hon åkte bil och blev vaccinerad och avmaskad. Hon var med och tävlade, satt i utställningsbur med fina gardiner och fann sig väl. Sedan vann hon och blev bästa huskatt och sedan Bästa katt totalt. Hon fick en massa priser, pokaler, kokarder och ätbara priser.

Under prisutdelningen, satt en kakadua på en pinne alldeles bredvid och tittade på henne, men katten rörde inte en min. Hon som annars var en storjägare i ladugården. När hon sedan släpptes lös ute i sin ladugård, var hon helt förvandlad, mallig och tog högsta rangen i gänget. Hon var drottningen av ladugården!

Hej!

Tack för alla svar! :) Nu har jag lite saker jag kan testa!

Firinella: Jag ska inte ge upp! :) "Skönt" att man inte är ensam, ibland tror man nämligen att man gör något fel.

WildWest: Han är en red-bicolor, så röd och vit helt enkelt.:) De har sina personligheter :)

MonEnil: Vi får hoppas att han kanske bli självsäkrare med tiden, han är ju egentligen inte så gammal. Feliway spray har jag hört talas om, funderar faktiskt på att ge det ett försök. Ska snart vaccinera honom, skulle kunna be vetrinären kolla så han inte har ont eller så, bra tips!

helitropers: Vilket bra tips! Det ska jag testa. Jag har också den känslan att han inte känner sig osäker. Den andra katten som är fyra tror jag kan fungera som ett stötteplank, för han är välldigt lugn och snäll, men visar samtidigt att han är ledaren. Fyraåringen är ganska mycket större i storlek också, vet inte om det spelar någon roll.

Mvh Louise

Vilken intressant läsning Erna! Det du skriver stämmer också in hos oss. Den stora katten som är fyra, är dels dubbelt så stor som den lille till storleken, samt om den lille katten försöker hävda sig och gör ett utfall mot den store, då blir det ett jäkla liv för då ska den stora katten sätta den lille på plats.

Ska försöka stärka den lilles självkänsla!

Mvh Louise