Här är S* Barrskogens All In One "Mozart" som var ensam i vår första kull.

Våran första kull föddes 2007. Det var 3 pojkar såklart. Vad annars..hihi

Det var våran CH Sidentassen X-Clusive Presentation som fick bebisar med våran hane Charmed Ones Yang. Jag var inte så speciellt nervös, ja lite kanske men jag hade ganska bra koll då jag haft bonnkattkullar innan och hundvalpar.( Jag har hela tiden haft stöd ifrån Lotta P sidentassen oxå och det är värd hur mkt som helst.) Mest var jag nervös för att de skulle vara fula så jag fick skämmas.  Pressen är hög tycker jag även idag även om jag idag inte skäms för mina långnosar lr snenosar när de kommer för det gör de ibland. När jag skulle visa mina bebisar första gången för "folk" så skrev jag att det var 2 svart vita och en blåtabby o vit. Direkt fick jag mail om den ena var ju faktiskt en bruntabby o vit.  Och ja det såg jag ju då på en gång, jag hade tyckt innan att oj vad han är ljus i sitt svarta.. hihi

Bruntabby o vita stannade hemma hos oss. Tyvärr så började han strila så vi kastrerade honom… väldigt synd för han är så snygg den katten men vi kan inte ha en katt instängd i ett eget rum.

Den svart vita hanen bor i Norge hos en underbar tjej.

Den blåtabby o vita bor hos en barnfamilj i kolmården.

Här kommer en liten bild på de 3 när de var 4 veckor.

Här kommer min första bäbis som var ensam.

Han hamnade i Kiruna som sällskap hos ett äldre par.

Han fick naturligtvis heta Flip's No1.

Väldigt lik sin far Amors Troll Pavarotti.

Det som skulle ha blivit min första kull 1987 slutade med sorg och bedrövelse. Jag fick till slut åka till djursjukhuset, för den ensamma ungen dog i samband med förlossningen och kom inte ut. Honan fick värkstimulerande medel, och ungen kunde så småningom dras ut den naturliga vägen. Den stackars mamman var så ledsen och reagerade på allt som liknade pip under en veckas tid.

Trots denna skräckupplevelse vågade jag försöka igen, och året därpå föddes utan problem den första riktiga kullen med tre hanar och en mycket efterlängtad svart hona, EC S*Alderamires Bellona.

Monica

Min första kull minns jag som om det var igår!

Detta var 1977. Vi hade hantverkare i huset som väsnades och var ivägen överallt.

Min första chinchillahona, Chant Dar Ome´s Isabella, skulle ha ungar med en annans hane, eftersom jag inte hade egen hane ännu. Hon hade gått halva dräktighetstiden. En dag såg jag att hon krupit in i den tomma vedhyllan bredvid öppna spisen, där hon såg konstig ut och började krysta. Jag fattade att det var ett missfall och försökte få tag på nån att rådfråga. Jag trodde nog inte att kullen skulle kunna räddas, men hoppet är det sista som överger en. Till slut fick jag tag på Gun Berg-Pettersson, där jag hade en annan hona på parning.

Hon sa precis det jag trodde själv. Kullen var förlorad, men eftersom Isabella inte verkade må dåligt så åkte jag inte till veterinär.

Hon fick 3 små outvecklade foster, men verkade må bra och det blev inga problem efteråt heller. Gun sa att eftersom min uppfödning börjat så galet, så skulle jag nog inte behöva uppleva det så snart igen, eftersom det inte var så vanligt.

Den veterinär jag då hade, var en distriktsveterinär som var bäst på kossor och inte kunde så värst mycket om katter. Då fanns inte sällskapsdjur med på veterinärutbildningen, möjligen en och annan hund, men inte katter. Så det var inte just nån idé att rådfråga honom.

Nästa kull var min första som föddes normalt, efter Guns vita perserhane CH Midtstuens Chagall och min shaded silver CH Suncat Starlight, import från England. Då fick man inte para shaded silver, (som ännu inte var godkända) med chinchilla, så det blev dåtidens bästa solidhane istället.

En helt vansinnig idé som Sverak då hade som regel, men kullen skulle bli startskottet för mitt arbete med att förbättra chinchillan, främst noslängd, huvud och storlek. Framöver korsade jag in solidperser många gånger, med väldigt bra resultat.

Honan fick en kull på 5 st, varav en silver tabby hane (Yamacatos Silver Avanti) och en svart smoke hane (Yamacatos Silver Adriano) som blev både avelshanar och framgångsrika på utställningarna, BIS flera gånger. Så detta skulle hädanefter bli min melodi.

Dessa kattungar var nåt helt annat än vad man vanligen såg i chinchillakullar. De var kraftiga med breda skallar och kort nos. De ärvde sin fars underbara cobby kropp, bredder och fantastiska päls.

För att få tillbaka färgen chinchilla, tog det minst tre generationer, genom att para dessa korsningar på chinchilla, och förhoppningsvis inte förlora alla fördelar man fått via solidkorsningarna. Det tog misnt 15 år, innan jag tyckte att jag fått det jag ville ha. Det är nog mest utmaningen som fått mig att hålla på så länge med uppfödning av silver och golden. Det har hela tiden varit en balansakt mellan typ och färg. Först de senare åren, efter 33 år,   tycker jag att jag nästan nått ända fram. Det är inget program jag rekommenderar till uppfödarna, för de flesta tappar orken långt innan.

Nu börjar jag bli gammal och har ont överallt, så jag har beslutat att lägga ner uppfödningen inom några år. Det enda jag beklagar, är att det inte fanns så vältypade perser att använda när jag började, och att jag började lite väl sent i livet, 34 år gammal. Extremtypade perser kom först på mitten av 80-talet i USA, vad jag minns.

Fast, i denna kull efter Starlight föddes faktiskt en extremtypad svart smoke hona, men hon hade en igenväxt näsborre, så jag lät avliva henne. Idag kan man operera upp näsborrarna. Hon var Sveriges första extremtypade perser. Se bild.

Erna Dahlhjelm

www.yamacatos.se

jag gör ett tillägg här, eftersom jag uttryckte mig lite dåligt…
jag menade att berätta om hur den eller de första förlossningarna var…

Ja, tänk Erna, jag var också 34 år. Jag tänkte komplettera med bild på en av pojkarna i den första kullen. På bilden är han 18 år. Han blev 18 och ett halvt år gammal, och jag fick ofta träffa honom under hela hans liv.

Edit.

Ber om ursäkt om det var OT, men det går tydligen inte att ta bort inlägg. Förlossningen, ja den var helt normal, finns inget särskilt att säga om den.

jag kan inte säga att jag kommer ihåg första kullen så jätteväl…så jag rör säkert ihop de första kullarna
jag hade köpt mig ett vuxet par…det är ca 17 år sen nu. O hon fick 3 kullar om jag minns rätt. Hon var så duktig..jag behövde inte göra nåt. Hon var svart o han var blå…o bara svarta ungar fick hon. jag tror att hon fick 4 st per kull.
Det fanns inget att läsa om förlossningar då (i alla fall hittade jag inget) så jag satt o dokumenerade varje rörelse hon gjorde under förlossningen…för att kanske skriva en bok haha.
hur morrhåren gick framåt eller bakåt i samband med värkar.
Hur rygghåren reste sig när hon hade värkar…
hur hon flemade (lite som profylaxandning) emellan värkarna.
haha..som man höll på.
Hon fixade det i alla fall galant.
Detta gav mig mersmak, o det är från den tiden som jag blev uppfödare. Oerfaren som man var så "åkte jag på" flera kejsarsnitt för att jag inte visste bättre. O snittglada veterinärer. Idag hade dessa katter inte snittats kan jag säga.
Det tog ganska många år innan jag började tänka…vad gör veterinären det första man gör när man kommer in….kan jag själv göra det??…o det har besparat mig en massa vet.besök.
Jag kommer ihåg en förlossning för ca 8-10 år sen…en hona skulle ha sin första kull….o i boken/böckerna stod det att om honan har krystat mer än en timme o det inte kom nån unge…så skulle man direkt åka in. Jag hade Blå stjärnan på tråden flera gånger som sa att jag skulle komma in med henne. Men …det gjorde jag inte…istället var det nog nån erfaren uppfödare som sa till mig att jag skulle försöka låta tyngdkraften hjälpa henne. så min dotter hade henne lite som hängande mellan sina knän…så att tyngdlagen fick hjälpa till. O det gick hur bra som helst…men hon krystade säkert 4-5 timmar.
Idag vet man ju att det kan komma ungar med flera dagars mellanrum. 2 gånger har jag varit med om detta. 1 unge på måndag o 2 på onsdag:):)

Det finns många minnen som dyker upp när man väl sätter sig o skriver.
här kommer kort på kullen….

Det är så roligt och väldigt lärorikt för mig som inte har varit med tidigare att läsa era berättelser. Tack! /Laila

Tack alla ni som delar med er av era erfarenheter här på PiF och när vi ses. Det är alltid roligt att få nya infallsvinklar och lärdomar. Detta är en intressant tråd.

Ber återigen om ursäkt för mina långa utlägg som svävade ut lite på andra saker.

Det finns säkert 1000-tals unika förlossningshistorier, ingen förlossning är den andra lik. Tack och lov så är katter en förhållandevis sund art och klarar upp det mesta själv.

Tur att man inte föder upp hundar eller hästar, fö det verkar vara mycket svårare och fler komplikationer. Vilka kostnader för hästar! Jag har en kompis som fått några föl, som berättat.

Erna

Jag kommer inte exakt ihåg första förlossningen hos oss, antagligen var den utan komplikationer, annars hade den nog fastnat i mitt minna, men den tredje minns jag mycket väl just för att jag var tvungen att åka och snitta honan, detta för att hon inte fick ut bebisen.

Den hade lagt sig för utfarten så att säja och knäckt nacken där….:-( Men de andra mådde bra, detta var min första perserkull och den föddes 1989.

Efter det har det fötts en heel hög med bebisar, de flesta förlossningar har gått utmärkt. Visst händer det att något bebis varit död eller dött, men det är ju livets gång……..däremot har jag haft väldigt lite besök hos vet i samband med bebbar. 3 kejsarsnitt under alla dessa år tycker jag är otroligt lite, och alla har varit pga en död kattunge som legat för de andra….

Men, jag har massor av erfarenheter däremot på hur det kan vara under en förlossning, ingen är den andra lik, och jag delar gärna med mig av detta om någon funderar över något särskilt.

En erfarenhet jag har är att de flesta bebisar kommer med fötterna först, jag har sällan fått någon med huvudet först

ja lite från mig , som just nu är inne för lite svalka från den brännheta solen…..