har han det inte bra menar du?
Om du har haft honom i 7 år..o han kommer överens med hunden så tycker jag det vore himla synd att flytta på honom.
Att det är svårt att hålla hemmet hårfritt o att det är ögon/pälsvård…det är du ju van vid, vid det här laget.
O en sak till att tänka på, om du flyttar på Oliver så blir hunden ensam. Båda kan gå in i depressioner.
Nu vill jag inte måla fan på väggen, men jag ser ingen orsak till att flytta på honom:) om det inte finns andra orsaker som du inte har nämnt.
Jag skulle fortsätta att städa, tvätta ögon, kamma…o NJUTA av dina djur.
Hoppas du gör det.
Det är så många katter som flyttas på……
Fast ibland så är det naturligvis ett måste…det inser jag oxå

Utan att gå in för mkt på privat, så är jag långtidssjukskriven för psyket.
Att gå till affären runt hörnet behöver jag samla mental ork till.
Så mkt har hänt under dessa  år jag haft Oliver.

Jag har svårt att hålla igång hemmet som det är, eftersom små saker i min vardag redan tar tillräckligt med ork. Hunden som dessutom är rätt osäker av sig, kräver lite mer tid än tänkt också.

Jag tänker att Oliver är ju frisk och pigg på alla sätt, så kommer säkert leva typ 7 år Till. Så jag tänker att om jag inte orkar med det hela, så är det lagom tid i hans liv att isåfall byta inom snar framtid. Så han kan leva resten av sin "sju" i ett och samma hem. Alltså inte byta mer sen

Han har inga problem att må bra utan både mig och hunden, för han fick bo hos mamma i en annan stad i typ 2 månader och anpassar sig mkt bra till alla miljöer och folk han omringas av. Samma med min hund som är 2 år. Han är också van att Oliver inte alltid är med van att träffa olika folk och olika djur

Eftersom jag måste samla mig så pass för att finna ork till vardagens små saker, så kan det hända att tovor bygger sig fram i pälsen. Hundens päls har inga problem, men på katten. Ögonen geggar flera ggr per dag och man får nästan ångest att att man ska finna ork till att fixa non-stop, när man känner att man inte har orken ändå…

Klart man försöker ta tag i allt emellanåt hela tiden, men man undviker ju att ta hem besökare för att det är hår överallt och man inte orkat städa (igen).. Men man skäms också för att ögonen är geggiga och han hunnit få tovor (igen)…

Så det jag funderar nu är om jag verkligen kan ha denna uppgift kvar i mitt liv. Kommer vara i detta stadiet av psykisk sjukskrivning, i flera år till…

Jag förstår din situation så otrolig väl….mår man inte psykiskt bra så finns inte orken där och framförallt inte lusten….

men inbland får man ta fram den där lilla "djävulen" som sitter på högra axeln som bara väntar på att få ge en oRDERN att dammsuga och tvätta ögon/kamma, det går, jag vet……

Sedan förstår jag inte hur du kan tänka dig att skaffa hund, och gör det, om du inte orkar med din katt? Och som Annki skrev, hur tror du hunden mår om du särar på dom?

MEN ÄR det nu så att du inte orkar med din vackra misse, försök få eett bra hem till honom där du absolut kan känna att han får all den omvårdnaden han behöver för resten av sitt liv, kontakta också uppfödaren så h*n får veta vad som händer med sin avkomma, kanske h*n har något gott råd att ge dig eller kan hjälpa tillmed att finna ett nytt hem.

Hur du än bestämmer dig så önskar jag dig lycka till, och som jag skrev…….det kan vara bra med några "order" från någon annan att nu jäklar tar du dig samman och gör något…….

När jag skaffade hund så var jag i ett stabilt stadie i livet. Tills jag blev riktigt illa behandlad av en "vän" och totalt gick under jorden psykiskt igen.
Gick på nytt in i väggen

Men hund är det inget jobb. Han fäller inte och det blir inga tovor.
Kanske är för att jag har en lätt ras också, vet inte..

Men i o med att jag gått i väggen både efter misshandlel och dödshot i många år, kommer sen på fötter och då istället så ska en "vän" trycka ner mig och jag blir inte av med den illa behandlingen då Heller.

Depression är j att man skiter i allt i princip.
Hunden hjälper mig faktiskt enormt, för utan honom hade jag isolerat mig, precis som jag gjorde innan jag skaffade hund. Kunde sitta isolerad i ett år
Men katten har jag på nått sätt tappat både lust och ork till.

Hamnat i ett negativt stadie där jag bara ser problemen…. Det är ju iofs nått som ingår i depression å det.
Men jag ser bara problemen…. katthår ÖVERALLT, kattsand att trampa i, som hamnat utanför…. ögongegg för minsta lilla, som dessutom är på väggar ÖVERALLT för han skakat huvudet, tovor hela tiden…. Jag klappar honom knappt när han sitter intill mig. Mkt för att om jag klappar honom så är hela handen hårig sen och då får jag knappt bort håren sen…..

Tycker ju om honom så klart, men han förtjänar ju att bli klappad, ompysslad, gå utan ögongegg och tovor och ha en renare låda.
Så om jag kommer fram till att motivering inte kommer tillbaka, så tänker jag att jag isåfall noga får leta fram en passande ny ägare. En som kan tänka sig att ha honom permanent. En som är redo för pälsvård, ögon osv.

För tror jag mig inte hitta motivationen igen, så kommer ju den nya ägaren att ha en färsk motivation och energi.
Att dela på dessa kommer inte bli nått problem. För jag har redan delat på dom gång på gång och båda finner sig väldigt lätt och mår genast bra. Leker, visar magen då vi myser i soffan osv. osv.

Vi har alltid varit imponerade över hur fort Oliver anpassar sig.
det var annat då han var liten, men på vuxna år har han gått framåt hela tiden bara. Så den biten är inte problem alls för mig. För jag vet redan hur bra han är på att snabbt finna sig till rätta. Även utan mig.
För jag har ju ibland lämnat bort honom för att få paus. Då har han varit utan mig, i annat hem i 2 månader ca. Har aldrig varit problem, tvärtom.

Hunden kommer klara det också. Han är ju mer ute än inne och han träffar vännernas katter ofta, även vännernas hundar. osv.
Han reser mkt och är ute på äventyr där katten inte är med. Tror inte dom har såååå stort band heller att han skulle känna sig deppig. Skulle vara mer panik om de som hunden känner extrema känslor till, skulle försvinna och det är inte oliver.
Dessutom så hade jag både hund och katt då lämnade bort Oliver för 2 månader och ingen av djuren märkte att den andra var borta.

Jag känner att intresset för katt minskat…
Så det jag ska sortera ut nu är ifall det är en period i livet, eller om det är så att jag är trött på katt helt enkelt. Känns som jag har mer intresse för hunden. Och det är ju inte rättvisst mot katten.
Det kan vara en fas jag går igenom, men jag har känt samma i snart 3 år och om jag känner att motivation inte vill komma tillbaka och så, då är det lika bra att nån mer mer intresse och motivation tar över

Om inte du mår bra, märker djuren av det genast och kanske mår dåligt av det, vem vet?

Det ska inte kännas som en belastning att ha djur. Om du känner det så pass negativt att du måste skriva om det och fråga om råd, anser jag att din gräns är nådd.

Det är absolut ingen fara att flytta på en äldre katt om man måste. Se till att han får sällskap dit han kommer, så ordnar det sig nog. Din hund behöver säkert lite extra omtanke (läs motion och lek) när han blir ensam, så deppar han säkert inte.

Lycka till!

Erna

Jag mår bättre nu. Men det jag också kan känna är att intresset för katt på nått sätt minskat. Jag är djurälskare och allt, men kanske är så att jag i dagsläget ska älska katter på avstånd.

Hund har både mamma, jag och pappa. Men även alla vänner har hund.
Katter har många också, men känns som att jag får "mer ut" av hund än katt.
Att hund germer vänskap och då ser jag bara det negativa med katten…

Vet inte om detta är en fas eller så.. för jag vet många kattägare som kan komma in i perioder där lågan sänks, men sen efter den lilla perioden så är intresset tillbaka igen. Därför har jag också i dessa perioder förut, lämnat ifrån mig Oliver till någon annan för 1-2 månader. För att få lite paus och rum att sakna varann.

Men det som ligger i mina tankar nu är att jag vill göra rätt för både mig och Oliver. Inte vara självisk heller lixom.
Har en vän som har en bondkatt och hon lägger ner massa tid och ork till den katten. Borstat tänder, går igenom öron och tar sig tid varje dag att mysa dessutom. Skulle vara lite mer kärlek i Olivers resterande liv, om han hade nån matte eller husse som kan ge honom det där lilla extra kärleken i livet, som jag inte längre gör.

Oliver har en skön personlighet. Anpassar sig superbra till både miljöer och personer. Han har redan sen liten varit med i olika lägenheter och sånt. Så han har lärt sig att snabbt finna sig till rätta och trivs snabbt. Han har en härlig personlighet och busar varje dag och mår bra kan jag se.
Behöver lixom sortera ut om detta är en fas, eller om jag helt enkelt inte är lika mkt kattintresserad som jag varit….

ja. druttizen, med mer info som du nu har gett oss.
så tycker jag nog att det kan vara en bra ide att leta hem till honom.
Alla kanske mår bättre av det.
det ska vara roligt att ha djur..så att man kan njuta av ALLT.
hoppas du hittar nåt jättebra till raringen.
Kram

Jag tror med att ha läst allt du skrivit Druttizen, att det bästa för dig och din katt att du så fort som möjligt omplacerar honom.

Om man försöker tyda dina tankar så verkar ju din tid med katter och att kunna älska dessa, vara förbi.

Göd därför det mest rätta, hitta så fort du kan ett nytt hem till honom, han förtjänar verkligen det

Tack för era råd och tips!
Han betyder mkt för mig, men katt älskar tiden kanske är förbi.. Just att äga en. Älska på avstånd kan man ju Alltid göra.

Vore kul att hitta en någon med livsglädjen i katt och vårda en perser, men också nån som kanske kan skicka foton emellanåt (någon gång per år åtminstone), så man inte Helt bara får honom ur livet heller..

Man är så van att han är här. Han har alltid bott hos mig.
Men är inte av ren vana man ska ha kvar honom, så ska samla tankar och känslor lite, och försöka sätta ut på omplacering.. Kanske tar tid att hitta nån som känns passande till just honom också

Jag tycker du ska omplacera din katt så han kan få den kärlek han förtjänar:) Han är jättesöt så det blir säkert inget problem med att hitta rätt hem till honom.

//Susanne

Tänkte meddela er om att jag funnit en underbar ny ägare till Oliver.
Jag har lov att besöka när jag vill och jag kommer få foton emellanåt också.
Hon verkar helt underbar och hennes dotter har en exotic perser.
Dom hämtar Oliver på lördag, så jag hinner säga hejdå, borsta, bada osv.

Kom rätt många tårar då annonsen hamnade ute..
Men hade nog varit konstigt om man inte sörjde alls faktiskt.
Jag är ju lite känsligt på sånt här, men vet att jag kommer förbi det också.

Nya ägaren verkar så underbar och vi kommer fortsätta ha kontakt, så att jag inte bara får ut Oliver ur mitt liv på en sekund, samt att hon kan få råd och allt från mig. Han har ju trots allt levt hela livet här.

Älskar Oliver, men för att inte vara själviskt och för att även se hela bilden,
så kommer detta vara bäst ändå. Speciellt med denna underbara nya ägaren.

Tack för ert stöd. Har vart svårt och även känslomässigt jobbigt beslut,
men sörja gör man och det kommer gå bra detta.

Kram!

Oliver ser alldeles underbar ut! :) Han kommer säkert att få det bra. Har själv "bara" husisar men en vacker dag ska det flytta in en fluffig perser här :)

#11..skönt att det löste sig
o det ska nog gå bra detta:)

Så härligt att läsa att dt löst sig med din vackra Oliver.

Du ska se att allt blir bra, visst är det alltid sorgligt när en katt ska flytta, då spelar det ibland ingen roll om man haft den 3 månader eller massor av år, dom fäster sig vid ens hjärta och där fastnar dom.

Skönt att du kan få hälsa på honom också, då kan du ju själv se hur han mår.

Men bli inte förvånad om han ignorerar dig efter ett tag, det har jag upplevt många gånger med katter jag omplacerat. Det är som om dom vill visa att nu är jag inte deras matte längre utan det är den som bor tillsammans med katten på nya stället.

Det är iofs skönt att dom gör så för då ser man ju att dom trivs.

Lycka till onskar jag dig och Oliver

Hej igen ni alla

Oliver har det superbra! Jag kan följa hans vardag via facebook då vi addat varann som vänner där. Han har redan accepterat sin nya ägare och myser så gärna. Leker, äter, myser och sover hos henne. Pratar glatt med henne också.

Även min hund, Wilmer, hanterar det hela bra och har inte ens märkt att Oliver är borta faktiskt. Han lever som vanligt bara.

Går bra för mig också nu. Skönt att kunna följa Oliver's vardag.
Har viss vanor kvar. Får för mig tex att jag ser honom sitta i fönstret, hör honom äta och tappa sina foderkulor som han brukar, och i morse fick jag för mig att jag hörde honom tugga på fönsterblomman, som han brukade ibland.

Men sånt går över och inte konstigt att sånt man gått igenom varje dag i 7 år, sätter sig till vanor som spökar hehe

Undrar……
Jag har aldrig omplacerat raskatt förut och idag fixar jag med försäkringen, så nya ägaren får försäkring i sitt namn. Men undrar också om det är mer jag behöver göra?? Ska jag höra av mig till nått ställe och tala om att han bytt ägare tex??
Med hundar så ska man ju kontakta skk (svenska kennelklubben) och meddela ägarbyte så att det ändras i hundregistret. Hur är det med perser tro?? Måste jag kontakta nått ställe och meddela ägarbyte??

om han var chippad så står ju du som ägare i registret, om du har skickat in lappen
så där ska det ju ändras ägare
Men jag brukar vänta nån/några veckor..så att jag vet att allt går bra