jag har två solskensistorier om två vanvårdsperser jag kan skriva ihop någon dag,har bilder med.

 Jag har fött upp perser snart 25 år , så en del händer ju så klart .Detta hände sig för en del år sedan Jag sålde en liten perserflicka till Norge. Till en uppfödning i mycket liten skala. Katten skulle mest vara till sällskap och så småningom avel.

 Vi höll kontakten förståss. Allt var bara frid och fröjd. Uppfödaren bara älskade denna lilla vita prinsessa, med enligt henne, ett fantastiskt temperament. Bidrog väl till att hon blev så älskad.. kanske. 

 När honan från mig var c;a 1 år, så hade Uppfödaren en kull som skulle vaccineras och samtidigt tog hon med honan hon köpt från mig för att få sin 1-års-spruta. När de skulle gå så sade veterinären till ägaren att hålla koll på honan.

 Hon hade begynnande tumörer i magen!  Veterinären frågade om hon kunde vara dräktig.. men nej, hon hade bara kastrater och en fertil hona till och en hankattunge från kullen innan.  Honan hade inte visat någon som helst antydan till löp heller.Utesluter dräktighet alltså. 

Världen rasar förståss samman. Hon ringer mig och och vi gråter ihop. Vad kan nu detta vara. Hon ville ju inte mista sin Prinsessa Hon hade flera år tidigare mist en katt i canser.

Jag blev helt ifrån mig och visste inte hur jag skulle börja… Jag kollade upp katterna här hemma och försökte få info om katter som jag sålt vid den tiden , men fann inget. Inget var roligt längre, när vi inte hade svar. Hon ringde mig emellanåt och talade om läget. Tumörerna hade nu blivit fler .

 Jag frågade henne om hon åt och drack som hon skulle . Och det gjorde hon. Magen var fin också. Men ägaren grät när vi talades vid och jag var otroligt rädd. Vi kom överrens om att hon skulle få gå kvar så länge hon åt och drack. Men tumörerna hade vuxit mycket de sista veckorna

Efter ett litet tag ringde ägaren upp mig. Talade om att katten inte längre orkade leka. tumörerna i magen var nu så stora att hon inte kunde tvätta sig efter toabesök. Hon rörde sig väldigt lite. Nu gick det inte att vänta längre! Hon sov nu det mesta. Och så, utan att berätta för mig om dag och stund, så åkte ägaren till veterinären henne, för att ta farväl.

Veterinären ville dock ta en röntgenbild på dessa tumörer och det gick bra , men ägaren följde inte med in. Efter en stund kommer veterinären ut och till en helt förkrossad ägare och frågar om hon vill se bilderna.. Det var ju nästan för mycket för ägaren. Veterinären sade då till henne: Du ska väl vara glad du ska ju snart få bebisar !!! Tala om chock ! Röntgenplåtarna talade sitt tydliga språk.

Ägaren ringde mig så småningom och skrek av glädje och jag var stum… länge…. Men lyckan jag kände går väl inte att beskriva.. Jag hade ju hunnit inbilla mig att jag hade något hemskt i i min uppfödning. Genetiskt eller smittsamt. Nu lättade det förståss.

Den lilla lurifaxen till tjej, hade parat med den mycket unga ( för perser) hanen. C.a 7 mån. Inte nog med det, när hon skulle föda avslöjade hon inte det heller. En dag fanns i garderoben 5 små friska kattungar.. perfekt skötta och städat i kring henne.

Ja, så kan det gå.. Sedan kan man ju undra lite över den första veterinärinsatsen där, men det är en annan historia.

Vilken underbar historia du ger, måste varit en konstig känsla att få ta emot, jag blir helt rörd

Ja det var en underbar historia det. Underbar.

vilken underbar historia:)

så ..nu ska jag torka tårarna
vilket underbart slut på historien

å så skönt