Tack, tack, tack så VANSINNIGT mycket för alla värmade ord. Mitt i skräcken och sorgen så värmer det så oerhört. Härliga är ni, allihop!

Loppan, min Loppan - hon svarade rasande fort på leverbehandlingen och krampade bara en gång till, innan man hunnit få ner ammoniaknivåerna. Hon hade 112 i ammoniak (riktvärde är 10, så ni förstår…) och gick på första dygnet ner till 64. Det fortsätter sjunka.

Hon, går, står, dricker, äter med vansinnigt god aptit, och ser igen. Lite förvirrad är hon, lite vinglig. Inte helt "på banan" men löpande bättre. Sedan igår är hon ute ur syrgasburen, och har fått en större bur där hon lufsar runt.

Sköterskorna är förvånade, djurvårdarna chockade och till och med veterinärerna skakar på huvud och säger att "det trodde vi aldrig". Idag eller imorgon får hon komma hem, mitt hjärtas ljus. Hem och vila upp sig och återhämta sig bättre än hon kan på sjukhus - för Loppan, min Loppan hon inte bara överlever utan har alla chanser att bli 100% frisk.

Det blev aldrig någon biopsi - hon har för dåliga koagulationsvärden (hur snabbt bloded levrar sig) och risken är för hög, men eftersom hon svarar så bra på medecinen så har man beslutat sig för att inte göra något.

Hon skall få komma hem med medeciner och specialmat, och när hon blivit återställd gör vi en CT-scan på buken för att mer detaljerat se vad som hände. Ultraljudet visar att levern förändrats, men inte mer detaljerat än så - på en CT skall vi leta efter en shunt - ett felkopplat blodkärl, som nu ligger högt upp på listan över vad som kan ha hänt.

Igår var vi och hälsade på i 45 minuter. Hon sprang omkring i rummet, lite vinglig, och åt som en tok. 45 minuters non-stop-ätande. Det som är jobbigast för henne just nu är att hon har väldigt ont i rumpan - lactolosen för att få ner ammoniakvärdena i blodet ger henne en diarrée som gjort hela rumpan mycket irriterad - men vilket lågt pris att betala - all things considered…  Så nu blir det ID ett par dagar tills vi kan sluta med lactolosen, sedan LD för att hjälpa levern återhämta sig, sedan återbesök med blodprov och ev. CT-scan.

Hon lever, min älskade lilla vän. Och hon mår bra, eller kommer i alla fall att må bra. Jag har läst med intresse om tankarna runt när det är "nog" med behandling och vill bara tillägga lite om det:

Loppan är, eller har varit, pinfrisk hela sitt liv. Hon är fortfarande en relativt ung katt med (förhoppningsvis) många år framför sig. Varje dag har vi väldigt medvetet tagit besluten om fortsatt försök att rädda henne baserat på vilken livskvalitet vi skulle kunna rädda henne till. Ingen gång under den här förfärliga historien har vi nått punkten att det gått för långt. Hade de hittat cancer i hjärnan vid första CT'n hade det varit en helt annan historia - men nog är en veckas förfärlig sjukdom ett ok pris att betala för ett liv i övrigt fullt av hälsa? Jag kan inte tycka annat än att vi gjorde rätt som fortsatte…

Samtidigt kan jag verkligen förstå att man känner så när man kämpat länge med ett älskat djur som INTE klarade sig - men jag tror att det är viktigt att inte dra alla fall över en kam utan vara noga med att utvärdera varje sjukdomsfall som en enskild händelse. Livskvaliteten är för mig det viktiga. Förutsatt att både Loppan och jag får normallånga liv kommer det ändå att komma en dag då jag måste ta just det beslutet, att nu får det räcka för henne, och jag både hoppas och tror att jag kommer att ta det beslutet med hennes bästa för ögonen, oavsett hjärtesorgen.