Katter på djursjukhus
Jag vill inte stjäla Cybercats tråd om loppan,men oj vad jag känner igen känslan från i höstas,när min TusseTuss,låg inlagd flera gånger.
Först pga en juvertumör,som opererades bort tillsammans med hela juverraden ,sedan pga en ful infektion i såret+livmoderinflammation,Hon sövdes och de rensade upp såret samt lade 2 dränage.Tredje gången så, för att kastreras och ta bort överskottskinn från första operationen,samt ta bort en liten knöl på andra sidan.
Hon tittade på mig med stora ögon, när vi första gången var på Ultuna,och jag såg i dem att hon ville jag skulle göra allt för att rädda henne.
Så jag sade att pengar spelar ingen roll,gör bara allt ni kan för att hon ska bli frisk.Trots det ringde de varje gång det skulle göras något "extra" och frågade om de skulle t.ex röntga.Det fungerar så,att det man inte är överens om innan,måste de ringa och fråga om fick jag veta.
De gjorde verkligen allt,och hon mår bra igen.Vid ett tillfälle ringde veterinären och frågade om vi verkligen skulle fortsätta?Ja absolut!De tyckte nog jag var lite knäpp,som tyckte vi skulle göra allt som fanns för henne,men Tussisens glädje över att se mig varje gång hon legat inne, och hennes otroliga spinnande var svar nog för att veta att jag gjorde rätt.
Innan detta hände hade jag en uppfattning,om att jag inte ville utsätta mina katter för svåra behandlingar,utan avlivning kändes humanare.Men efter detta så vet jag att när man är i den situationen så vill man verkligen göra allt för sin älskade kisse.
3 operationer,2 röntgen,ett ul,diverse prover,3 anlyser på SVA,8dygn inlagd,ett otal besök på Ultuna för att kolla och rengöra såret,diverse mediciner och 4 sövningar har jag "utsatt" henne för.Notan slutade på ca 25000kr,men hon lever och är som vanligt igen bortsett från att pälsen inte växt ut ännu.
Hon var aldrig så sjuk att hon inte ville äta,men jag såg hur dålig hon var trots det.De är otroligt skickliga veterinärerna och jag är så tacksam.Jag börjar få distans till det hela nu,och känner att jag vill skriva om det,men det har varit en jobbig tid.
tack för att du delger oss.
Tack o lov så har jag inte varit med om detta eller liknande.
Säger detsamma…TACK O LOV har jag inte heller varit med om att mina missar varit så sjuka och jag skulle ha gjort precis det ni har gjort.
Pengar…vad är det i sammanhanget, förhoppningsvis tänker alla så och räddar det som räddas kan, kosta vad det kostar vill!
Kram och fortsatt lycka till med TusseTuss :-)
// Lena
********************************
//Lena
SVERAK-diplomerad uppfödare
och
Lycklig självbo!
/\ /\
(>';'<)
('')('')_')~
Det är ett av det mest hemska, att bli sååå utlämnad och maktlös när ens djur och nära blir sjuka.
Jag tycker precis tvärtom numera. Efter en mycket hemsk upplevelse i januari-februari med min Filip som fick lida mycket beslutade jag mig för att aldrig mer "överbehandla" en katt. Filip fick ändå till slut somna in och det var faktiskt en lättnad mitt i sorgen att se honom slippa lida.
Hur ska man kunna förklara för ett djur allt det lidande det får utstå av alla behandlingar? Det går inte! Och bara för att tekniken finns tycker jag att vi någonstans tappat fokus på hur djuret mår och upplever all denna behandling. En djurskötare berättade för mig att det gjorde henne ont att se hundar som till slut högg vilt omkring sig när de kom med sprutor därför att de fått utstå så mycket behandling när de i själva verket borde fått somna in. Allt för att ägare inte klarar av att ta det nödvändiga beslutet. För vems skull får sådana djur leva vidare egentligen?
Jag vet att det är supersvårt och otroligt jobbigt och sorgligt när någon vi älskar mycket blir så fruktansvärt sjuk. Jag för min del har beslutat att den största akt av kärlek jag kan ge är ett värdigt slut i tid när sjukdom och behandlingar är allt som återstår.
#4 Jag håller med dig.Om hon inte haft livsgnistan hade jag inte gjort detta jag heller.Men hon var alltid en glad och mycket samarbetsvillig katt.Protesterade inte ens mot att hon fick ha tratt i ca 6 veckor, och inte mot all medicin hon fick (antibiotika,metacam,Alizin+morfinplåster)
Personalen på Ultuna var jätteimponerad över hur snäll och lätt hon var att sköta,det var jag oxå.Man fick tvätta såret och ta stygn utan några problem alls,hon bara spann.Annars är hon inte alltid en så lugn och snäll kisse,så jag tror hur dumt den än kanske låter,att hon förstod att vi gjorde det för att hjälpa henne.
Sedan är det säkert så att vi i en sån situation tänker mer med hjärtat än med hjärnan. Men jag känner att det var rätt beslut jag tog.I en annan situation kanske jag inte tar det beslutet.
man får väl helt enkelt??!!!! försöka att se skillnaden
när är det befogat att fortsätta
o när är det befogat att låta katten slippa.
inte LIV TILL VARJE PRIS
nu tror jag ju inte att det är så vare sig i Barts berättelse ovan
eller i Cybercats berättelse
#6 Ja så resonerar jag oxå.Finns livsgnistan finns det hopp anser jag.Och naturligtvis diskuterar man med veterinärerna,de behandlar inte om de anser det bäst att låta bli.Då säger de det.
Starta ny diskussion