Hösten -07 flyttade lille Svankenstein in hos oss. Egentligen var det Simones kattunge, men gravid och sambon på älgjakt borta 1 vecka så bestämde vi att hon och katten skulle bo hos oss. Han var pytte, pytte liten men ack vilken turbo han hade! Han var hjulbent, svankryggig och vild som få. Därav namnet Svankenstein! Han var som ett litet monster, rev blomkrukor och var alltid mer högt än lågt! Herregud tänkte jag ibland ska han ALLTID vara så vild? Hur det än blev så behöll vi honom hos oss. Ni vet gravida och kisslådor som Simone blev upplyst om! Men han var goaste goa när han kom och slängde ner sig i knät med benen i vädret på rygg. Alla som inte var speciellt förtjusta i katter tog han med storm när han slängde sig i deras famn! Jag både såg och kände att hans hjärta slog så extremt fort jämnt så jag sa till familjen att det här är inte riktigt med hans hjärta. Det ser du väl så vild som han är det väl inte konstigt att hans hjärta rusar iväg sa dom. Men den sanningen trodde jag INTE på. Nåväl det blev dags i våras att kastrera honom, Ni vet väl hur en hane kan SKRIIIIIIKA efter tjejer! Så vi drog iväg till veterinären och jag bad honom att kolla hjärtat. Och det var ju naturligtvis inte bra. Blåsljud både bak och fram! Jaha! Hur blir det då med sövning? Men vi var tvugna att chansa för han var lite småaggresiv mot en vän som hade en löphona som han kände av. Så det blev kastrering och gissa vad-HAN HADE EN (1!) TESTIKEL! Suck, nu blir jag trött sa veterinären. Nåväl han blev "halvkastrat" men det gick inte han var fortfarande superhanig så det blev operation av den andra också. Det gick jättebra och efter en tid var han lugnet själv. När vi ropade Saaankeeen kom han och gick som han höll på att pinka på sig med svansen svängande. Han brukade följa med mig och hunden på morgonpromenad men ibland fick jag vänta på honom och bära sista biten hem. I somras började han gå upp och lägga sig INNAN oss. Men han var lika go som alltid. Han låg gärna PÅ mitt huvud och då kände och hörde jag det där dumma hjärtat! Sen en dag kom han inte hem, det var när det var som varmast i juli. Till saken hör att hans syster som också var en svartvit bonnis hade kommit bort 14 dar innan Svanken försvann. Så en dag fick vi veta att hon hittats med svullen buk, tassar och ben så dom hade hjäpt henne från sina plågor. Men en kväll när jag var ute med hunden så sa nåt mig plötsligt att det var Svanken dom hittat. Jag blev yr och mådde illa och ringde den som hittat katten. -Min var svartvit, -min med,- min hade operationsärr efter kastrering,- min med!  Sen gick några dagar och då kom HON som var död hem. Då var jag 100% säker på att det VAR Svanken! Lilla gubben, och jag som alltid sagt att man skulle ha en bondkatt för dom är friska och rejäla! Vi saknar honom enormt mycket, men den korta tid han fick var han älskad till 100% av alla som fick förmånen att träffa honom.

Nu har jag väl tröttat ut Er totalt, men kolla hjärtan lite då och då/ Inga-Lill