Hej Baboos!

Jag har hört om en perserhona som blev mamma för första gången vid 9 års ålder av misstag, så det finns hopp. Någon skrev om att bäckenfogarna stelnar med åldern och det stämmer. Annars brukar jag sätta 3 år som övre gräns för första kullen, därefter får man räkna med problem för det mesta. Man bör låta honan få minst en kull per år för att hålla igång henne, allt enligt min vet. Går det för lång tid mellan kullarna, kan man få problem. Helst bör honan få sin första kull vid ett års åldern.

Det är många utställare, som hellre tävlat katten, och sedan upptäckt att hon blivit för gammal för att bli dräktig. Jag brukar passa på att ta kull när hon ändå är urpälsad.

Men, inga regler utan undantag, din hona kan fortfarande bli dräktig. Det är bara att hålla ut.

**Hej Dolleminas!
**Så trevligt att jag har inspirerat dig i 20 år. Det värmer.

Någon kommenterade mitt inlägg och tyckte att det liknade massproduktion, men oavsett vad man kallar det, så gäller mina erfarenheter ändå.

Jag avlar för att förbättra silver & golden, vilket jag har gjort sedan starten, och när man jämför vad jag fick för 30 år sedan och idag, så har min avel (och många andras) verkligen utvecklats jättemycket. Vem minns inte de slanka, långnästa chinchillorna på 70-talet, som såg ut som birmor? Jag har lagt ner enormt mycket arbete, tid och pengar för att förbättra mina färgvarianter (många bakslag och många framsteg).

När jag började med chinchilla aveln, gällde det att rädda dem från att gå under helt, då inaveln var betydande och det knappt föddes några ungar alls. Med hjälp av Chant Dar Ome´s (Irene Brolin) ovärderliga handledning, importer och inte minst utkorsningar på solida har jag nu äntligen börjat skönja målet.

Jag har aldrig ångrat att jag gav mig in på ett så svårt område som silver, men det har varit en utmaning som heter duga. Silver och golden har varit och kommer alltid att vara mitt främsta objekt, för de är helt fantastiska och annorlunda i personligheten.

Det går inte att jämföra med andra färger. De är mera som hundar och mycket mer intelligenta. De har fortarande kvar tamkattens ursprungliga instinkter, är fenomenala jägare (ve alla flygfän inomhus) och har sällan problem vid förlossningar och digivning. Dessutom är de sagolikt vackra, det kan väl alla hålla med om.

MVH Erna
Yamacatos
Medlem i FGK-IDP
www.yamacatos.se