Här är billyboys matte Junia
Hej, jag heter Junia och är en tjej på 37 år som hunnit föda fram ett antal barn här i livet .. men inte hunnit jobba så mkt… Dels för att jag varit föräldraledig, dels för att när jag förlorade mitt femte barn, Rasmus i Plötslig spädbarnsdöd så rasade inte bara min mentala status i botten, utan kroppens smärtsignaler hängde med på detta och hojtade ont för minsta lilla. Sk. Fibromyalgi är diagnosen idag. Mentalt har jag rest mig upp och värken håller jag på att lära mig att hantera mer och mer… (värst är nog tröttheten). Arbetstränar gör jag numer och det på 50% men det kommer nog att bli mer under hösten. Är vårdbiträde i grunden, men vi får se om jag tar mig tillbaka till det yrket.
I mitt hem bor stadigt 2 vuxna, 2 av barnen (de jag har gemensamt med min nuvarande man) och under loven kommer tre av mina första barn ner och hälsar på! Ett av barnen från första äktenskapet kommer sällan och jag får sällan chansen att åka o hälsa på honom. (han är förståndshandikappad och har autism, därför har han svårt för förändringar). Min man har 2 barn sen innan så vips så blev man mamma/bonusmamma till sammanlagt 9 barn om jag räknar med Rasmus.
Utöver oss 2-benta, bor här 3 hundar, av rasen Bichon Havanais varav en är min egen numer och 2 är här på fodervärdsavtal, men blir självklart kvar om inte uppfödaren beslutar annat efter fullföljt fodervärdsavtal. Har haft planer på uppfödning av hundarna men får se om jag bedömer att orken räcker för det, då det ju är lite mer jobb med hundar… gå ut och gå och motionera mm. Om jag skall föda upp, blir det ju ständig valpuppfostran också :)
Har sedan någon vecka tillbaka en huskatt, vid namn Billy eller som jag brukar säga: "Billy-kurredutt".
Han är helmysig och förhoppningsvis skall jag lyckas ha honom kvar som innekatt… Vill inte ha honom springandes här i området. Det kan hända så mkt. Eftersom Billy har en härlig mentalitet började jag snabbt bli sugen på raskatt o min ungdomsdröm var perser, så jag är här o "snokar". ;)
Kram
Junia som skrev längre än hon tänkt sig!
Välkommen hit till forumet!
Det gjorde mig så ont att läsa om din lille son som du inte fick ha kvar hos dig.
Jag har själv fibromyalgi sedan flera år tillbaka.
Hoppas att du hittar en perser som du fastnar för de är såååå härliga katter!
/Lotta
/Lotta
Varmt välkommen hit!! 
tackar!
Välkommen hit Junia, hoppas du ska trivas här.
Beklagar att du miste din son, det måste vara fruktansvärt. Lycka till med arbetsträningen och fortsatt jobb
Hoppas du hittar din "drömkatt" här, för visst är persern/exoten en underbar ras.
Fortsatt trevlig helg // Karin
Karin
Medarbetare på Days of Our Lives
Uppfödare av perser & exotic - S*Kattakombens
Välkommen hit Junia..o tack för en jättebra presentation..även om den var sorglig.
Jag är som de andra..ledsen för din skull för barnet ni miste.
Att ha funktionshindrade barn (har jag oxå) är jättejobbigt..men ger oxå otroligt mycket. Åtminstone har det gjort det för mig.
Lycka till med kattletandet..
här finns som du säkert har sett…många fina ungar som kommer att vara till salu längre fram
#5 Dennis som min förståndshandikappade heter ger massor med kärlek tillbaka. Han är sig själv rätt igenom och jag älskar det!
Jag hoppas nu när småttingarna är lite äldre att jag skall orka åka upp till där han bor och hälsa på oftare, för som det är idag är det för sällan.
#4 Jo det är fruktansvärt första tiden man tvingas igenom det, men det går lättare och lättare att hantera.
Ja, jag säger också välkommen hit! Här finns många vettiga och kloka människor både vad det gäller djur o människor.
Det är hemskt när något händer barnen. Det tar lång tid att komma igenom, till en viss del gör man det aldrig tror jag. Jag miste själv en enäggstvilling för många år sedan. Det har varit jättejobbigt.
Hoppas att du finner en fin perser. De är verkligen underbara katter på alla sätt.
kram Bettan
Välkommen hit!
Välkommen hit !!!
Marita - Medarbetare på Perser i Fokus
Jätte välkommen!!!
Välkommen ska du vara!! Detta är ett kanonforum!!
Alla!!! Tack för alla härliga välkomsthälsningar!
#5 Ja .. om du förlorat en enäggstvilling vet du vad man måste gå igenom för att ta sig uppåt igen… Ledsen för att även du skulle drabbas.. Men vi lever… och nej, man tar sig nog faktiskt aldrig riktigt hundra igenom, för vi glömmer aldrig de som inte fick "vara kvar".
detta verkar vara ett omtänksamt litet gäng! :)
#13..det är ett kanongäng här
jag var såå glad när jag hittade hit.
i januari i år…
#14: Ja..det förstår jag! :)
Välkommen:9 Hasr själv panikångest o socialfobi samt funderingar på om jag ej oxå har fibromyalgi så jag har full förståelse för din situation mvh niina
Starta ny diskussion