Nej, jag tycker inte det är djurvänligt och det tycks allt mer handla om ägarens behov av att ha kvar djuret, än djurets rätt att leva sitt liv på ett värdigt sätt.

För mig handlar "priset" om behandlingens utgång dvs. hur djurets livskvalité kommer falla ut. Astma som kan kontrolleras med inhalationer, det har jag inga problem med. Diabeteskatter kan ofta bli helt symtomfria och leva goda liv med korrekt kostbehandling, inga problem. Ett amputerat bakben klarar katter ofta av utan problem, go for it. Katter med kronisk njursvikt kan i vissa fall leva länge utan problem med bra kostbehandling så prova.

Däremot kan jag ställa mig tveksam till långa och avancerade utredningar som för katten innebär en lång tid av faktiskt inte så bra livskvalité. Även om både ägare och veterinär vill veta vad det handlar om för problem och det kanske går att komma till rätta med så är det helt enkelt inte okej att låta ett djur lida en längre tid.

Men till syvende och sist måste man ju se till det enskilda fallet. Det är svårt att generalisera.

Min personliga grundfilosofi är att inte behandla kroniska åkommor som medför lidande för djuren eller när prognosen ligger på flera års behandling. Det kan låta hårt och jag avlivar därigenom mera lättvinligt än flera i mitt umgänge, men jag tror inte på att hålla andra individer vid liv till varje pris.

Djuren har en rättighet i förhållande till oss människor och det är att avsluta sitt liv på ett snyggt och värdigt sätt…

Kan ju svara på din sjukdomslista och lägga till lite egna tankar..
hjärtsjukdom - beror på, men troligen avlivning 
förlorade lemmar - avlivning hos mig, en katt ska inte behöva "rullstol" 
diabetes - osäker beror på graden och den medicinska prognosen 
epilepsi - avlivning 
astma - samråd med veterinär utifrån hur stort handikapp det är för djuret 
PKD - vet inte vad det är för en sjukdom 
cancer - beror på typ av cancer och spridning
värksjukdomar - avlivning eller medicinering som inte kräver extra veterinärbesök
FORL - avlivning om utekatt, behandling om innekatt
Sår och muskelskador - behandlas alltid här

Kan nämna att jag haft ett djur som utsattes för djurplågeri och innan jag gick med på att behandla henne frågade jag veterinären om hon skulle kunna göra det hon tyckte om. Det är jag glad att jag gjorde nu i efterhand!

håller med om att det är svårt att generalisera, men hur vet man i förväg att utgången kommer att bli positiv? när drar man gränsen.

att förlora ett öga el ett ben, det anser jag inte som problem, men när det inrättas rullstol för djur som blivit förlamade el förlorat bägge benen, jag vet inte.

Diabetes tar ndå lång tid innan man kommer till rätta med behandling. I början skall katten frekvent testas för att ställa in rätt insulin dos, regel bundna blodprover hemma för att se så värdena ligger ok för att veta hur du skall reglera fodergivan just den matningen, astma kan växa bort, men den behandling som ges, kortison och därefter inhalator. kortison är inte bra för kroppen och inhalator används så vitt jag vet för att häva anfall? är det inte traumatiskt för djuret att ha anfall regelbundet?  Epilepsi är också mycket tragiskt.

#3

jag håller med dig!

PKD är en kronisk njursjukdom där njurarna angrips av cystor

#5 Låter inte som någon sjukdom jag hade hållt djur vid liv…

Prognosen sätts av en veterinär och utifrån den gör jag bedömning om det medicinska läget…

Klart man aldrig kan säga 100% säkert. Det kan ingen - fast om en läkare t.ex. säger till mig om jag kommer in med en bruten arm eller en misstänkt muskelskada att "du har en bra prognos", så utgår jag från att det är värt att behandla.. Det är i grunden samma bedömning veterinärerna gör. Med den skillnaden att ett ev. lidande kan avslutas..

Om jag bara hade en katt som sällskap skulle jag kunna tänka mig behandling av kroniska åkommor, inte rullstol och sådant men behandlig av astma och diabetes mm. Som uppfödare är det mitt ansvar att djur med dessa åkommor, inte går vidare i avel. I vissa fall ej heller deras föräldrar, eller linjer. Att lämna över ansvaret för att sköta ett kroniskt sjukt djur till någon annan kan jag inte tänka mig. Därför är min åsikt kanske provocerande för vissa men den står fast. /D

Eftersom jag själv är veterinär (dock "skrivbordsveterinär" numera) har jag ofta haft anledning att fundera över de här frågorna. Min enkla filosofi är att så länge ett djur visar livsglädje och fortfarande kan få ut något bra av livet är det okay att behandla, eller försöka behandla, kroniska sjukdomar som PKD, astma, tumörer etc. Den dagen djuret visar att det inte vill vara med längre är det dags att låta det få somna in. Det kan låta märkligt, men man känner oftast tydligt när det är dags. Sedan får man komma ihåg att de ekonomiska, praktiska och mentala förutsättningarna att ta hand om ett kroniskt sjukt djur skiljer sig åt mellan människor, och det måste man respektera. Med åren har jag lärt mig att inte döma någon - utom de som avlivar friska djur för att åka på semester. Där går gränsen för mig, men det är en annan diskussion.

Jag tycker också att det är en svår fråga.

Jag tycker inte att man skall upprätthålla djurets liv om det medför lidande.

Ibland är det inte helt enkelt att veta. Har själv haft en perserhane som diagnosticerades med Autiommun hemolytisk anemi och trombocytopeni vid 2 års ålder. Prognosen är att djuret dör inom 1 år efter diagnosticering och den enda behandlingen är kortison. Min veterinär ansåg att vi skulle pröva behandling vilket jag var enig med henne om. Han fick somna in pga ålderdom när han var 15,5 år och hade då ätit kortison i 13 års tid. Han levde ett bra liv trots sin sjukdom.

Vad jag vill säga med detta är att beslutet inte är så enkelt som man först tror.

Nu skriver jag som uppfödare inte sällskapsdjurägare. För mig är det inte okej att förlänga ett djurs liv med olika behandlingar när det gäller kroniska sjukdomar så som astma och diabetes cancer eller genetiska sjukdomar som visar symptom på sjukdom.

Skador så som brutet ben, ögonskada, infektioner mm är vad jag sträcker mig till att behandla.

Vi är inte gud och jag anser mig inte ha rätten att mixtra med naturens gång mer än att jag kan ge djuret ett värdigt avslut utan mer plågor. Att försöka rädda å behandla ett djur till vilket pris som helst är för mig djurplågeri och bara  egoistiskt. Jag ser det som mitt ansvar att inte tänka på mig utan djurets bästa.

Katter döljer oftast sjukdom och smärta in i det sista skedet, det ska man inte glömma. Bara för att dom viftar efter en vippa, äter å dricker betyder inte att de har livskvalitet, det kan vara rena instinkter.

Givetvis är det en balans som man själv måste kunna hitta och kunna vara objektiv när det gäller ens djurs hälsa, jag tror det är lätt å bli hemmablind.

 Detta är min åsikt och jag respekterar er andras även att jag inte håller med.

Kan säga att jag gråter varje gång jag ser på djurakuten, har slutat titta 😢

 Sussie

Perseruppfödare

Sällskapshundsägare

#10 Ett djurs livskvalitet kan bedömas utifrån flera olika kriterier. Det finns forskning inom området och man har tagit fram en rad saker som kan vara till hjälp för både djurägare och veterinärer när det gäller att avgöra om ett djur bör få somna in eller inte. När jag har mera tid ska jag se om jag kan hitta någon artikel att länka till.

Det är viktigt att man som ägare till ett kroniskt sjukt djur har en bra dialog med sin veterinär. Dagens moderna djursjukvård gör det möjligt att behandla svåra sjukdomar (t ex cancer) som för bara 10-15 år sedan direkt skulle ha föranlett avlivning. Jag håller helt med om att man måste ställa sig frågan om det är vettigt/värdigt/rätt mot djuret att behandla sådana allvarliga tillstånd bara för att det rent medicinskt faktiskt är möjligt. Det kan dock bara avgöras från fall till fall.

Däremot håller jag inte med om att exempelvis diabetes eller astma skulle vara såpass allvarliga sjukdomar att det är bättre att avliva katten istället för att behandla. Som redan har skrivits i tråden finns det många katter som lever utmärkt bra med medicinering för dessa sjukdomar. Att man sedan inte ska avla på sådana katter är en självklarhet, men en annan diskussion.

Som jag skrev Solitare, jag respekterar andras åsikter och det gör säkert du också 😉

Skulle aldrig få för mig att låta ett friskt djur somna in, och vi har inga vet.kliniker här som avlivar friska djur.

 Att behandla cancer hos djur är för mig riktigt upprörande, då jag vet vad det innebär för en människa.

#12 Fast man ska inte jämföra cancerbehandling för djur med människors. Människor brukar vad jag vet behandlas betydligt aggressivare vilket medför kraftigare biverkningar. När djur behandlas lägger man tex. dosen cellgifter lägre just för att behandlingen inte ska göra katten sjukare än cancern.

#13 Så du tycker det är okey att förlänga djurets liv med några månader och pumpa in cellgifter i dom?

#12 Jag respekterar absolut dina åsikter och att du har en annan syn på saken än jag. Det finns som sagt olika förutsättningar och utgångslägen hos djurägare när det gäller att ta hand om kroniskt sjuka djur. Vissa kanske känner att det är för jobbigt både psykiskt och rent praktiskt att behandla en diabeteskatt med injektioner och speciell diet. Om man i det läget väljer avlivning är det fullt förståeligt och måste respekteras. Däremot kan jag som veterinär inte säga till en sådan djurägare att han/hon bör avliva sin katt för att den lider, om det inte är uppenbat att den gör det.

# 15 Ja det är ju upp till ägaren, inte veterinären om djuret ska få somna in, så mycket kan vi ju vara överens om 😕

#14

Det beror helt på. Jag har ett par vänner som behandlade sin rottweiler med cellgifter i drygt 2 år. Tiken mådde bra (en arbetande brukshund) och så fort hon visade tecken på att tackla av avlivades hon. Jag kan inte påstå att hon utsattes för lidande i och med den behandlingen. 

Jag personligen skulle antagligen inte välja att cellgiftsbehandla ett djur som har cancer man inte bedömer kommer gå att besegra, men jag är inte den som stänger dörrar i förväg. 

Sedan är ju djur olika. För en del katter skulle daglig medicinering mot en sjukdom vara en plåga i sig medan andra är väldigt lätta att behandla. Hur djuren själva upplever veterinärbesök, medicinering osv. spelar stor roll för vilken behandling det är rimligt att utsätta dem för.

Jag tycker att man alltid ska börja med att försöka behandla och sedan efter en viss tids behandling se hur prognoserna ser ut. Att direkt avliva och inte ge djuret en chans finns inte i min värld,

#18 För mig är det kränkande mot djuret att som människa alltid prova, när djurety uppenbarligen lider. Det behöver vara ett välöverlagt beslut.

#10 Jag håller med. 

Jag gråter floder varje gång jag har behövt avliva ett djur, men varje gång inser jag också att jag har väntat alldeles för länge på grund av mina mänskliga behov. Det är inga lätta beslut.. Jag har en katt med både alergi och hjärtsjukdom och jag försöker vara lyhörd för hur han mår och hoppas jag inser när det går ut över hans livskvalité, men vad det är tja …

#19 Förstår faktiskt inte vad du ser är kränkande. Alla sjukdomar har olika förlopp och alla individer reagerar olika. Varför ta ett hastigt beslut innan man ens fått testa behandling?

Anser att behandling ska ske när det är en tillfällig åkomma som kan läka, däremot är jag efter egen erfarenhet helt emot livslång daglig medicinering då medicineringen i sej utsätter katten för stress, har själv prövat hålla kvar katter med medicineringsbehov - dagliga o livslånga men när jag har sett vad jag utsätter katten för för mitt eget välbefinnande = slippa säga farväl av en vän så är det inte snällt, en katt som innan varit trygg och älskat mej blir reserverad då varken tablett i mun eller injektioner är något som en katt gillar och som inte heller kan förklaras till djuret. Så, nej till behandling till varje pris även om jag betalat stora summor innan för dessa katter som jag var för egoistisk för att låta somna in direkt då de fick sina diagnoser - epilepsi o pankreatit

.

#20 Jag tänker som så att jag inte anser att beslut är hastigt, bara för att man inte provar ngn typ av medicinering. Den tiden som människan har behov av att vänta för att medicinera kan utsätta djuret för onödigt lidande.

#19, 21,22 Jag tycker att man ska vara försiktig med att använda ord som "egoistisk" och "kränkande mot djuret" när man pratar om människor som gör andra bedömningar och val än en själv. För många ensamstående och äldre kan ett djur vara oerhört betydelsefullt och om djuret blir sjukt är det en katastrof för matte och husse. Det är lätt att säga att någon är egoistisk för att den till varje pris vill behandla istället för att avliva, när det i själva verket handlar om att de här djurägarna har en så stark känslomässig bindning till sina djur att de helt enkelt inte klarar av att skiljas från sin fyrbenta vän. Självklart får det aldrig bli så att ett djur som uppenbart lider tvingas leva vidare för att ägaren ska må bra. Där har veterinären en viktig uppgift att fylla, eftersom veterinären ska ta tillvara djurets intressen i första hand. Jag vill bara lyfta fram att det inte är så svart och vitt som att det bara skulle handla om egoism.

#23 Jag tror ingen här menar att det är något enkelt beslut att ta eller att det är så svart å vitt. Jag tycker dock inte att man ska ta hänsyn till människans psykiska lidande för att behandla ett djur som inte har något värdigt liv. Vi har lagar i detta land och djurplågeri är olagligt oavsett om människan tror dom gör djuret en tjänst.

Livet är grymt på många sett å vis, men inget är försvarbart när man låter ett djur lida mer eller mindre för sin egna skull..

Sen tycker jag inte alltid att veterinärer som känner djuret bäst utan det är ägaren. Ägaren vet hur djurets bettende innan sjukdom och måste kunna jämföra det med hur den mår av behandlingen. Exp en katt som sover 23h om dygnet pgav medicin, nja det är inget värdigt liv.

Jag låter säkert kall och grym för många, men så är inte fallet. Det grymmaste jag vet är att se våra älskade pälsklingar lida i onödan 😭

#24 Jag skrev så här: "Självklart får det aldrig bli så att ett djur som uppenbart lider tvingas leva vidare för att ägaren ska må bra." Det är rätt självklart. Hur man sedan definierar ett uppenbart lidande är en annan fråga. Som veterinärer är vi utbildade att kunna avgöra den saken. Det är en trygghet för djurägaren att kunna vända sig till sin veterinär och få besked om vad han/hon tycker: är det rimligt att utsätta mitt djur för den här behandlingen? Lider djuret eller inte?

Visst känner djurägaren sitt djur bäst och ett beslut om avlivning eller fortsatt behandling tas givetvis i dialog och samråd med djurägaren. Jag har svårt att tänka mig att en veterinär skulle insistera på fortsatt behandling av en katt som sover 23 timmar om dygnet.

Svart och vitt tycker jag att det är när man förenklar diskussionen till att handla om att människor av ren egoism behandlar kroniskt sjuka djur till varje pris. Jag försökte nyansera den bilden, eftersom jag har sett många sådana här fall på nära håll.

Det är väldigt lätt att döma andra människor, och jag var själv duktig på det en gång i tiden. Med åren har jag lärt mig att det finns fler bottnar än en i det mesta och att det som är rätt för en själv inte nödvändigtvis är rätt för alla andra.

#25 Jag håller med dig i det mesta och vi är ju överens om att inget djur ska lida för att ägaren inte kan släppa taget. Sen är vi väl olika i hur man bedömer livskvalitet å så får det också vara.

 Men du vet ju också att uppfödares vardag ser lite annorlunda ut än en sällskapsägares. Det är många tuffa beslut som kan behöva tas och det är ingen dans på rosor alla gånger, så här förskönas inget.

En uppfödare har oftast den största kunskapen om katt och kattens beteende, de ska man inte glömma. 

Nu tackar jag för mig ✨

starka ord, ja, men om man håller kvar djuret för man har svårt att släppa är det just egoistiskt.

nu menar jag inte att man lättvindigt skall avliva, jag håller med i att varje fall är olika. 

jag har alltid sagt att får någon av mina katter en livslång diagnos kommer jag att avliva innan dem börjar få symptom, det är inget lätt beslut då det går emot att avliva ett till synes friskt djur. Men om jag vet att denna katt kommer inom snar framtid att bli bara sämre och sämre och medicineringen är bara ett utdragande av den oundvikliga dag som skall komma, då låter jag hellre djuret somna på en gång utan att den skall behöva gå igenom framtida obehag. 

men det är svårt att dra gränsen tycker jag, där håller jag med solitaire, man skall samråda med veterinär för att ta reda på hur pass tuff behandlingen är och vad man kan förvänta sig, därefter fattar jag ett beslut angående min katt om jag anser att det är värdigt el ej att utsätta den för det. 

dåliga njurar tex kan katten leva ett gott liv på special diet. Diabetes skulle jag aldrig låta katten genomgå behandling för, inte heller cancer.

astma beror på hur allvarlig, epilepsi aldrig i livet

Varför anser ni inte att en katt med EP förtjänar att leva? Med behandling kan dessa katter leva ett fullgott kattliv till 99%! Jag känner en katt med epilepsi och hon är en av de gladaste, busigaste, mest positiva och mysiga katterna jag känner! Alltid på ett sprudlande gott humör! Visst är det tråkigt när hon får ett anfall, men det går tack och lov över snabbt och hon verkar glömma det direkt. 

Jag anser att man är lat och egoistisk om man väljer att döda en sådan katt för sin egen bekvämlighets skull.

#28 Dig gillar jag! 😃👍 Håller helt med.

#29 Tack! ❤️ 🙂

#28

det handlar väl knappast om bekvämlighet? utan om kattens livskvalitet. För mig är det djurplågeri att låta en katt ha anfall regelbundet, har inget med om att det är bekvämt att avliva djuret.

http://www.youtube.com/watch?v=lbteSyr3_NI

för mig är inte det här snällt att låta ett djur genomlida gång på gång, hur bra katten än är emellan.

fler vidoes, obs titta inte om ni är känsliga

http://www.youtube.com/watch?v=XWbNEKvJZ0M

http://www.youtube.com/watch?v=sNWDU8LX6JM

http://www.youtube.com/watch?v=ZvvrP-2o8Bk

http://www.youtube.com/watch?v=OJonFPz_BP8

Men sen så finns det olika fall, vissa som bara har anfall ibland och vissa som har det hela tiden. Ibland funkar medicinen utmärkt ibland inte alls. Allt beror på individen, så att säga att man avlivar en katt pga epilepsi är inte något jag tycker man kan säga, eftersom det finns så pass olika stadier av epilepsi.

#31 Jag kan upplysa dig om att det finns en mycket välbeprövad och effektiv EP-medicin på marknaden idag som gör att anfallsfrekvensen minskas radikalt, i vissa fall helt och hållet! Ett EP-anfall kan se riktigt otäckt ut för ägaren, men katten själv glömmer bort det och upplever det inte alls på samma vis. 

Det är möjligt att det finns oerhört svåra fall av epilepsi som är svårare att medicinera och innefattar långa anfall, men det tillhör inte vanligheterna och att därför kategoriskt säga att man "aldrig i livet" skulle låta en katt med epilepsi få leva är i mitt tycke oerhört egoistiskt. Då avlivar man endast för ens egen bekvämlighets skull.

Du skriver att det inte är snällt att låta ett djur genomlida ett anfall då och då även om katten är världens lyckligaste majoriteten av tiden? Då tror jag att det är något som ägaren intalar sig själv eftersom hon/han tycker att det är omständigt att medicinera och obehagligt att se dessa små korta sporadiska anfall.

Personligen önskar jag att jag hade samma livsglädje och var lika positiv som katten med EP som jag känner, jag tror faktiskt att hon har det betydligt högre livskvalitet än vad många  - både djur och människor - har. Bortskämda lilla busfröet! 😃

#27 Jag vänder mig mot uttrycket egoism, eftersom det är ett väldigt negativt laddat ord som inte säger hela sanningen om människors motivation.

Diabetes, epilepsi, astma: alla dessa sjukdomar kan idag behandlas med effektiva läkemedel som gör det fullt möjligt för en katt att leva ett bra liv. Därmed inte sagt att alla katter kan fungera bra på medicinering, utan det måste avgöras från fall till fall.

#33

hur ska du veta om nästa anfall inte blir värre än tidigare?

som jag tidigare skrev så är varje individ ett eget fall, har du en katt med små ryckningar en gång om året, fine, men har katten epilepsi så som den brukar te sig tycker jag inte att det är snällt att hålla djuret vid liv, man måste självklart även ta med i beräkningen hur frekventa anfallen är och av vilken grad. Dock vet jag att anfall ofta kommer i samband med stress eller för häftig lek, ansträngning, med andra ord kan katten vara tvungen att  leva ett liv som inte är naturligt för det.

#34

du känner inte mig så jag undanbeder dina analyser om mina åsikter. Att du tillskriver mig som egoistisk och att jag skulle strunta i att behandla bara för att jag inte vill ödsla tid på medicinering, oj oj oj, som sagt du känner inte mig och jag är tacksam om du inte drar egna slutsatser om mig och hur jag tar hand om mina djur.

att jag anser det som djurplågeri att hålla en katt med frekventa epilepsi anfall vid liv är något jag står för, om du tolkar det som att jag skulle springa till veterinären för avlivning utan en utredning och utvärdering av livskvaliteten får du läsa om mina tidigare inlägg.

sedan skriver du att katten inte upplever anfallet så negativt, hur vet du det? har du haft anfall själv?

#36 Antingen har du själv ingen personlig erfarenhet av epilepsi eller så har du bara haft otrolig otur och haft en katt med värsta tänkbara fallet av EP, eftersom du verkar ha svårt att förstå att de vanligaste fallen är relativt enkla att hålla i schack med korrekt medicinering och anfallen yttrar sig oftast som kortare "ryckningar" och katten är då okontaktbar.

Det finns absolut ingen anledning att måla fan på väggen så fort katten har fått ett epilepsianfall och jag blir riktigt illa till mods att se en kattuppfödare(!) uttrycka sig på det viset. Du skrämmer andra kattägare och kan få dem att ta livet av sina älsklingar helt i onödan!

För övrigt är det inte min katt som har epilepsi, men jag känner denna katten och dess ägare väl, de har varit hos två olika veterinärer med denna lilla misse och specialisten på djursjukhuset berättade hur vanligt det är med EP hos katter och hundar, samt hur det brukar yttra sig och att prognosen är god.

#38 Det märks tydligt då hon är precis som vanligt efteråt, lika glad och gosig som alltid. Detta har även bekräftats av veterinärerna som hon varit hos. Dessutom, även om jag känner att detta börjar bli väl personligt och inte borde vara något jag skall behöva dela med mig av till en främling på internet, har jag själv haft en pojkvän med epilepsi och han mindes inte anfallen alls.

#36

men vart har jag uppmanat folk att springa och avliva sina djur för ingenting???? Det är du som tolkar in det i mina inlägg. Jag har erfarenhet av epilepsi men inte på mina katter.

alla har väl rätt till sin åsikt?

eftersom du fortfarande vidhåller att jag uppmanar till att lättvindigt avliva djuren för ingenting skall jag ta ut stycken ur mina inlägg för att förtydliga min ståndpunkt.

"att jag anser det som djurplågeri att hålla en katt med frekventa epilepsi anfall vid liv är något jag står för, om du tolkar det som att jag skulle springa till veterinären för avlivning utan en utredning och utvärdering av livskvaliteten får du läsa om mina tidigare inlägg."

"till en början kan svaret bli enkelt, behandla till varje pris, men när man gräver djupare i tillstånden och dess behandlingar, börjar i alla fall jag tvivla på att det rätta alltid är att kämpa för att kanske få ha djuret kvar i ex antal ytterligare år."

"håller med om att det är svårt att generalisera, men hur vet man i förväg att utgången kommer att bli positiv? när drar man gränsen."

"nu menar jag inte att man lättvindigt skall avliva, jag håller med i att varje fall är olika. "

"man skall samråda med veterinär för att ta reda på hur pass tuff behandlingen är och vad man kan förvänta sig, därefter fattar jag ett beslut angående min katt om jag anser att det är värdigt el ej att utsätta den för det."

"som jag tidigare skrev så är varje individ ett eget fall, har du en katt med små ryckningar en gång om året, fine, men har katten epilepsi så som den brukar te sig tycker jag inte att det är snällt att hålla djuret vid liv, man måste självklart även ta med i beräkningen hur frekventa anfallen är och av vilken grad."

Du får jätte gärna läsa vad jag skriver och inte lägga på mig åsikter jag inte har, än mindre smutskasta mig och anklaga mig för att vara en dålig uppfödare eller uppvigla till massavlivning.

#40

ursäkta, men det var du som ledde in det på ett personligt plan, du behöver inte dela med dig av det du inte vill. Jag respekterar din åsikt, men jag tror du fått det om bakfoten vad gäller min.

Om epilepsin inte kan hållas i schack med medicinering är det klart att det inte är schysst mot katten att hålla den vid liv om den får anfall ofta. Saken är den att idag kan de flesta katter med epilepsi leva ett liv utan EP-anfall så varför ska en kattägare dömas som egoistisk om katten kan leva ett helt normalt kattliv?

Jag har haft en hund med epilepsi. Han fick det på äldre dagar och fick ytterst sällan anfall (vi talar kanske en gång per år). Han behövde ingen medicinering (veterinärens bedömning) och han levde ett helt normalt hundliv 364 dagar om året. När han sedan efter ett par år började få anfall oftare avlivades han. Hade han utvecklat epilepsin i tidig ålder hade vi antagligen provat att behandla den.

Det är väl ingen som snackar om att låta djur gå och må dåligt utan om att låta djur fortsätta leva sina liv med bra medicinsk behandling.

Det kan ta en månad med blodsockermätning hemmavid och insulinsprutor för att mha kostomläggning få sin diabeteskatt sympomfri (dvs. den behöver inte längre medicineras). Jag har då lite svårt att tycka att det är fel att, om katten accepterar behandlingen, satsa på detta och sedan få en katt som faktiskt är helt frisk så länge den inte får äta torrfoder. När min gammelkatt bröt benet krävdes 6 veckors konvalescens… god prognos och han blev helt återställd, men han hade ju inte 6 lätta veckor. Ändå verkar folk tycka att det är okej att laga frakturer men inte behandla sjukdomar.

Detta skrev du i inlägg #27: "astma beror på hur allvarlig, epilepsi aldrig i livet", jag vet inte hur mycket tydligare man kan bli. Att du dessutom länkar till massor av youtubeklipp där katter krampar och dessutom ifrågasätter mina vänners katts epilepsi och skriver att det "inte är så epilepsi brukar te sig(sic)" talar sitt tydliga språk.

#44 men va?

vart har jag diskuterat din kompis katts enskilda fall? har inte sagt något om denna, jag har ingen aning om hur den lever eller hur starka anfallen är. jag lade upp videorna för att förtydliga på vilken nivå jag anser att det är fel att låta ett djur leva med sin åkomma, och enligt mig är det många epilepsi katter som hålls vid liv trots kraftiga frekventa anfall. Jag har aldrig diskuterat huruvida din kompis katt är en av dem, eller att man skall avliva en katt som är symptomlös 364 dagar om året. 

Du har valt att fokusera på en mening av många jag skrivit, försök se den större bilden.

Hela tråden heter "behandla till varje pris", med andra ord jag vill belysa att vi ibland behandlar djur endast för vi vill ha kvar djuret utan att tänka på dess livskvalitet, vart gränser går kan bara den enskilda personen avgöra och jag har flera gånger skrivit att det skiljer från fall till fall. För mig går gränsen där djuret inte kan leva ett normalt liv eller behöver ha kraftiga anfall regelbundet, den gränsen är det många som inte har och väljer att behandla för att få ha kvar djuret något extra år DET tycker jag är egoistiskt. Att jag skulle anse att en katt ska avlivas som har noll symptom el en katt som man tillsammans med veterinär kommit fram till kommer vara helt symptomfri med hjälp av tabletter el dyligt har det aldrig varit fråga om.

#45 Men samtidigt skrev du ju i ditt inlägg att "astma beror på hur allvarlig, epilepsi aldrig i livet". Du måste väl ändå erkänna att det är bäddat för missförstånd om du uttrycker dig så kategoriskt om just epilepsi? Men okej, då antar jag att du helt enkelt skrev fel i det inlägget.

Och igen - i inlägg #36 skriver du att enstaka ryckningar någon gång om året är "fine", men inte om katten har "epilepsi som det brukar te sig". Då utgår du m.a.o. från att EP är en fruktansvärd omedicinerbar sjukdom i de allra flesta fall, men så är det inte i verkligheten. Många katter (och hundar) har denna sjukdom och i de allra flesta fall är det hanterbart, det finns ingen anledning att oroa folk med skräckexempel och påstå att det oftast är ett helvete.

#46

jag kanske var otydlig, men när jag skriver epilepsi menar jag på det sätt som i de filmer jag länkat. det är ett känslig ämne, men jag anser inte att det skrämmer folk till avlivning för ingenting. den enskilda personen måste kunna göra en bedömning och se skillnad på en katt som ter sig friskt och en katt som har spasmer var och varannan dag, jag tar inte ansvar för om någon väljer att avliva sin katt för ryckningar i överläppen, trots jag flera gånger uttryckt att det inte är det jag avser som djurplågeri, 

Jag tar tillbaka det jag skrev att never behandla epilepsi, eftersom jag förstått att epilepsi uppfattas olika av andra. Om katten har epilepsi utan symptom skulle jag självklart inte avliva katten, men för mig är epilepsi som i videorna, och det skulle jag aldrig låta någon av mina katter genomgå.

jag utgår inte från att alla epilepsi fall är grova, med hur epilepsi brukar te sig menar jag den klassiska bild man har av epilepsi (vilken överensstämmer med videorna), sedan skrev jag faktiskt direkt efter den meningen att man självklart måste ta fall till fall och titta på hur grova och frekventa anfallen är, så tycker inte den meningen är felaktig i sig.

Det skulle vara intressant att få reda på hur vanligt det är att man behandlar sina djur mot allvarligare sjukdomar så som cancer. Är det någon som vet? Om man tittar på Strömsholms djursjukhus hemsida är det inte särskilt många katter (18%) som kommer dit. Är det inte mer vanligt att man låter katten somna in? Sen undrar jag hur mycket veterinärer överlag vet om katter. Om det inte är så många som söker vård för just katter, kanske man inte kan så mycket? Hur många katter i % blir obducerade så man kan ta lärdom där?

Jag tycker personligen att man ska försöka behandla djuret om prognosen är god. Målet är väl att djur ska få den vård de behöver!

Jag skulle gissa att 99% av huskatterna inte obduceras.

På raskattsidan tror jag inte det är mer än max 50% av individerna som obduceras…

För egen del skulle det knappast bli att jag låter obducera något av mina sällskapsdjur - ser helt enkelt inte någon vits med det…

#49

Cancer i juvren är det inte sådär himla ovanligt att man behandlar på katt. Man opererar då bort en juverrad eller båda beroende på hur tumörerna sitter.

#34  catcult skrev:  Ett EP-anfall kan se riktigt otäckt ut för ägaren, men katten själv glömmer bort det och upplever det inte alls på samma vis. 

Det får mig att vilja ställa en fråga nämligen; hur kan man veta huruvida katten glömmer bort upplevelsen kring anfallet eller inte?

Jag läser gärna källor och artiklar på området, intresserad över hur man kan komma fram till något sådant med säkerhet. :)

#52 Så roligt att du är intresserad! Kunskap är aldrig tungt att bära och ju mer vi frågar destå större livskvalitet kan vi erbjuda våra katter. :)

Under ett EP-anfall är katter, såväl människor som hundar (andra djurslag är dessvärre inte lika bekant med) medvetslösa under ett anfall. Att vara medvetslös innebär lite förenklat att hjärnan inte registrerar vad som sker. Jag har samlat några länkar om epilepsi hos katter och hundar som förklarar mer djupgående här:

En lättläst artikel, en annan lättläst sammanfattning, klick, klick 2, mycket intressant djupgående artikel (läs också gärna denna), en annan lättläst artikel. Det finns förstås betydligt mer djupgående studier om man känner för ett riktigt djupdyk, men många kräver tyvärr uni-inlogg om man vill ta del av dem till fullo.